Hej vänner

Just nu har jag lite av en sånn där svår period igen. Jag kommer inte gå in så djupt på några detaljer pga även om det är bra att skriva av sig så orkar jag inte det just nu.
Några av er vet redan att det inte gick längre med Hans.
Ett av det bästa med Hans är att han kunnat bjuda på sig själv och gjort sig lustig och kunnat få mig och skratta trots att jag kanske har ont och är sängliggandes. Han är i grunden en snäll och omtänksam kille, och vi har upplevt mycket roligt tillsammans. Han har inte haft det lätt själv i sitt liv och under sin uppväxt och jag har verkligen försökt hjälpa honom, ta hänsyn och vara ett stöd och prata. Ibland har det varit jättebra och vi har gjort framsteg, men ibland/allt oftare kommer denna argheten fram, och han blir oresonlig. Då känns framstegen avlägsna. Jag säger inte att jag själv är den lättaste att leva med, men jag kan iaf känna att i denna relation med Hans har jag gjort mitt yttersta och mer än så för att det ska funka. Men tyvärr så har det inte räckt.

Untitled-1

Jag vet att många stannar i relationer även om man inte mår så bra i dem, därför att alternativet kan verka ännu sämre. Ensamhet. Det skrämmer många!

Iaf har jag försökt nu som ni har sett under Januari månad att aktivera mig till max, varit ute mycket på olika närliggande naturreservat och åkt skidor med världens bästa Bender som sällskap. Jag gjorde för mycket och fick litet bakslag med ökade smärtor och trötthet. Har nu fått öka min medicinering igen (Gabapentin) och orkar inte göra lika mycket längre. Det är såklart väldigt nedslående i sig, för det var ju inte mycket jag gjorde. Små korta turer på nära avstånd. Skidsvängarna var också väääldigt korta men såklart mer fysiskt krävande men gav mig också en hel del glädje. Att gå i skog och mark och det har ju varit riktigt vackra vinterlandskap emellanåt som man blir helt fascinerad över är ju något som gett mycket plus på “lust-kontot” eller vad man ska kalla det? Energi skulle jag sagt innan, men det är inte helt sant för det tar mycket energi också att komma ut så även om det är värt det oftast så är det inte energin som går på plus alltid, men lusten, kanske ska man kalla det livslust? Om man aldrig gör något, träffar någon eller kommer ut, så går ju lusten i en rätt brant båge nedåt kan ni nog föreställa er.

4

En annan sak som jag bara kommer nämna väldigt kort men som också är en stor del, är att de flesta i min omgivning har svårt att förstå (hur det är för) mig. Såklart, inte lätt att förstå.
Mitt liv är så annorlunda mot många andras. I mångas liv, och inte minst mina vänner kring min ålder, är det familjeliv som gäller nu och vardagsstressen är maxad. Många har jobb, karriär, en partner och barn, kanske husdjur och dessa fyller upp kalendern till spricknivå. Så är det inte för mig. Min kalender är slående tom, skulle kunna fylla den med medicinering, eller antal vilande timmar per dag, men annars är det väldigt tomt.
Jag vet att det för de flesta skapar en stress och känsla av att tiden inte räcker till med späckfulla scheman, vardagsmåsten och familjeliv. Men det skapar samtidigt en känsla av meningsfullhet.

Så utan att fördjupa mig nu mer i denna svarta dal som jag befinner mig i kan jag komma till ljuspunkten i mitt liv. Ni har hört det förr. Det är Bender.
Min älskade hund, som just nu släppt en fis bredvid mig när jag sitter vid datorn. Han är mitt allt och den som får mig att känna kärlek och känna att jag betyder något ändå! Bender gör mig glad!

6