Idag fyller en av mina bästa vänner år. Men jag tror inte ens att hon har denna adressen hit till bloggen, men jag vill skriva lite ändå.
Gjorde denna bild till henne och la upp på hennes Facebook-sida. (Mam – känn igen Ranunklen) 😉

Katarina
Jag känner från början Katarina via Jo-ing. Hans goda vän Olov träffade Katarina och kärlek uppstod – efter det att jag och Johan hade varit ihop i några år. Jag och Katarina har två olika minnen av våra första tydliga minnen av varann. Hennes är, att hon Olov, Johan och några andra vänner satt vid bordet i Muskö och jag skulle komma till Muskö via tåg till Sthlm, sen pendeltåg till Ösmo, sen buss till Muskö och Johan skulle hämta mig med bil vid närmsta hållplatsen. Jag jobbade på SJ och hade jobbat och tror jag hade uniformen på mig, iallfall delar av den (typ pennkjolen som jag älskade, men hade Hello-kitty raggisar så va nog nån blandning). Katarinas första minne är iallafall att när Johan åkte och skulle hämta mig så viskade hennes Olov till henne att “snart ska du märka hur hela stämningen i rummet förändras och blir gladare och varmare“. “Och så var det verkligen” brukar hon säga när hon berättar om det. Mycket mer glädje och skratt och kärleksfullhet. **lip**
Själv kommer jag ihåg att jag gillade henne direkt men kände mig rätt seg efter galet lång resa. Men kommer ihåg att vi hade likadana Hello-Kitty raggisar! <3

KBJ2008Bilden är från Muskö 2008 (Bender liten valp)

Mitt första tydliga minne av Katarina måste varit lite senare (vi träffades ju inte så ofta då eftersom de bodde i Sthlm och vi i Göteborg) och då var det högsommar och ett ganska stort gäng hade (på mitt initiativ) hyrt kajaker på Marsstrand. Vi skulle paddla havskajak och ha picknick på en klippa. När jag och Johan kom till den klippan där de andra gått iland så kom inte jag av min kajak sålätt och säkert hade jag kamera och packning så va väl orolig att trilla i. Johan hade hoppat iland och tänkte inte på mig just då men då kom Katarina ner till mig och hjälpte mig på ett snällt sätt, utan att jag behövde känna mig dum, vilket man annars lätt gör i en sånn situation. Då kommer jag ihåg att jag tänkte att hon var äkta. Trots att hon var en sånn snygg och framåt tjej – så var hon dessutom äkta. Det är ju inte helt vanligt.

Katarina är en vän som bryr sig på riktigt, är omtänksam och snäll. Dessutom är hon lik mig vad gäller kreativitet, lite rörig hjärna och att man har mycket kärlek att ge till sina nära och kära. Olikheter har vi så klart också. En tydlig sådan visade sig när vi gick på en keramikkurs i skulptur tillsammans i Stockholm och vi skulle forma en människa, närmare bestämt en naken man. Hon höll på forever med bara mannens ena fot, medan jag gjorde slarviga stora drag och kände mig klar med hela skulpturen långt innan hon ens fått till “fot-formen”. Dessutom hade jag inte hållit mig speciellt mycket till verkligheten, utan gjort en skulptur mer så som jag ville att den skulle se ut, medan hon jämförde detaljer på fotens blodådror, haha.

Nuförtiden träffas vi ju sällan, hon och Olov har två små underbara barn, och både hon och Olov har sina karriärer, och vi har fortfarande en rejäl geografisk distans emellan oss. Men de var ju och hälsade på mig i våras och det var underbart, trots att jag hade mycket endo-problem och inte kunde vara så aktiv som jag ville. Men det äkta är att man känner att det är helt ok ändå!

Katarina1